Det sociala dilemmat

Har du sett Netflix-dokumentären The Social Dilemma?

Det finns en massa saker att säga om den – både bra och dåliga – och mycket har redan sagts. Bland annat skriver Mattias Beijmo i Aftonbladet att ”innehållsmässigt är filmen kanske det viktigaste medborgare, föräldrar och barn bör känna till just nu”.

Filmen må sparka in en hel del öppna dörrar för den redan insatte, och de irriterande dåliga dramatiserade avsnitten borde klippas bort omgående, men innehållet är ändå en viktig och välberättad grundkurs i mänskligt digitalt beteende och drivkrafterna bakom de företag som saluför sin kunskap om oss, dess användare. Den må dra snabba slutsatser emellanåt och är onödigt vinklad för att driva sin tes, men även om hälften vore sant och resten överdrifter ger den viktiga insikter.

Är dokumentären ett haveri?
I sin blogg på Dagens Media riktar Emma Blom, Affärsutvecklare på Social Industries, några välplacerade (och måhända välförtjänta) kängor mot Mattias Beijmo. Hon menar, som många kritiker av The Social Dilemma, att allt är en överdrift, på – eller till och med över – gränsen för faktafel.

Dock tror jag att hon har missförstått Beijmos poäng när hon skriver att:

”Facebook vet vad du gör på internet. Även utanför Facebooks egna appar vet de det mesta du gör på internet. De vet dessutom var du befinner dig geografiskt och genom ett ganska intrikat pussel kan Facebook ganska enkelt räkna ut t ex att du är gravid utan att du har skrivit den glada nyheten i någon statusuppdatering. Du har troligen surfat på den typen av sidor och forum, kanske börjat följa personer och varumärken som är relevant för detta och även uppehållit dig geografiskt på nya platser som barnmorskemottagningar och Babyland. Allt detta är en indikation på att du förmodligen är intresserad av babyprodukter.”

Det är ju inte gravida kvinnor på jakt efter babyprodukter som är problemet. Man måste byta ut barnmorskan mot en könskorrigeringsklinik och Babyland mot en gayklubb och placera händelserna i ett icke-demokratiskt land för att förstå allvaret.

Det Emma Blom sedan gör i sitt inlägg är att försvara Facebook med att de inte tjänar pengar på hatiskt innehåll. Och det är sant. Facebook tjänar pengar på annonser, och hatiska annonser existerar inte på plattformen. Men – och det här är avgörande – Facebook tjänar pengar på att vi spenderar så mycket tid som möjligt, och ser så många annonser som möjligt, på plattformen. Det medför att engagerande innehåll såsom fake news får stor spridning.

Är Facebook vår tids Frankenstein?
I en recension i Expressen skriver doktoranden Erik Isberg att ”Berättelsen om vetenskapsmannen som förlorar kontrollen över sin egen skapelse är en av den moderna vetenskapens äldsta myter”. Han vill påminna oss om att världen minsann inte var så perfekt innan det fanns sociala medier heller.

I en särskilt beklämmande passage skriver Isenberg att ”Tanken med det här greppet [en taffligt dramatiserad karikatyr av en algoritm] verkar vara att göra det abstrakta begreppet ’algoritm’ mer konkret, men effekten blir snarare den motsatta.”

Här vill jag påstå att Isenberg missförstått poängen helt och hållet. Filmen har inte försökt dramatisera en ”ond algoritm” utan ett system vars enda syfte är att maximera engagemang, interaktion och användande. Och för att nå det syftet tas inga etiska hänsyn. Och det borde vara självklart – inte minst för en doktorand vid KTH – då hela affärsmodellen bygger på just det.

Det är inte teknologin som utgör ett existentiellt hot. Det är dess affärsmodell. Det existentiella hotet uppstår när människors integritet, engagemang, interaktioner och innersta drivkrafter säljs till högstbjudande i en värld där fake news sprids sex gånger snabbare än verkliga nyheter.

Nu till det viktiga 
Det enda jag vill nu är att du – om du inte redan gjort det – ser filmen och sedan läser så mycket du orkar om den, både hyllningarna och kritiken, och bildar dig en egen uppfattning.

För att få syn på båda sidorna av myntet föreslår jag att du läser Mattias Beijmos bok ”De kan aldrig stoppa oss” och följer Joakim Jardenbergs #EnSakIdag. De är varandras absoluta motsatser i den här frågan, och vansinnigt kloka båda två. Läs också Erik Isbergs text i Expressen och Emma Bloms blogginlägg på Dagens Media.

Jag läser, tänker, grubblar, talar och skriver. En gång i månaden ställer jag en fråga. Ibland för att få svar, men oftast för att föda nya frågor. Hos mig själv eller hos andra.

Prenumerera på mitt nyhetsbrev här!